Börjar världen bli redo för socialismen?

Historiematerialismen kan visa sig vara en mycket relevant teori för att förstå vår samtid. Eventuellt måste vissa delar kasseras, andra ändras och ytterligare andra läggas till, men ändå: teorin kan ha något väsentligt att ge.
I förra inlägget diskuterade jag teorins eventuellt deterministiska drag och en preliminär slutsats blev att determinism eller ej beror på teorins tillämpning snarare än att den ligger i själva teorin natur. Ett mindre debatterat problem när det gäller historiematerialismen, åtminstone vad gäller dess motståndare, är voluntaristiska tolkningar av den och dessas politiska, sociala och ekonomiska konsekvenser. Helt plötsligt är det inte determinismen som är problemet utan socialismen som idé enligt motståndarna; enligt vissa har marxister alltid fel.
En preliminär slutsats av förra inlägget är att klasskampen och dess förutsättningar måste förstås inom ramen för de objektiva betingelserna. Relationen mellan dem och de subjektiva faktorerna kommer jag säkert att återkomma till framöver. Mitt ärende med detta inlägg är att ta upp en och annan tråd från slutet av mitt förra inlägg: är det ett i grunden nytt samhälle vi ser växa fram och vilka intressemotsätttningar och konflikter bär det i så fall med sig?
Om resonemanget i förra inlägget håller så är det på det viset att ett nytt samhälle håller på att födas där ledande ekonomiska sektorer bygger på processer som är sociala och immateriella till sin karaktär – knutna till mänsklig kommunikation och samvaro förmedlad genom modern informationsteknologi inom ramen för en nätverksekonomi som bygger på ett digitalt överflöd och logiken – ”the more the merrier”.
Den grundläggande mekanismen för kapitalets utveckling i detta resonemang finner vi i konkurrensen mellan kapitalister och mellan olika fraktioner av kapitalet. Klasskampens roll för utvecklingen har hittills utelämnats.
Inom autonom marxism, som man får säga är uttalat voluntaristisk, talar man istället om kampcykler som driver på historiens gång. Hantverksarbetarens kamp ledde för hundra år sedan fram till skapande av nya industriella produktionssätt – fordismen - som i sin tur skapade massarbetaren och den fackliga kampen. Den modernistiska periodens klasskamp resulterade sedan i det postfordistiska produktionssättet som idag karakteriserar ledande segment av ekonomin och med det håller nu den sociala arbetaren på att födas. Dessa tre faser förstår jag som tre faser inom kapitalismen.
Dessa två perspektiv behöver kanske inte ses som ömsesidigt uteslutande. Men frågan är hur de samverkar med varandra. Den frågan lär jag återkomma till, för stunden räcker det att konstatera att klasskampen mycket väl kan driva på produktivitetsökningen och utvecklingen av produktivkrafterna tillsammans med konkurrensen mellan kapitalisterna, men att dessa förändringar i ekonomins bas till slut skapar förutsättningar för kvalitativa samhällsförändringar på ytterligare ett djupare plan.
Men vilka är då förutsättningarna för en framgångsrik klasskamp i detta nya samhälle; förutsättningar som inte fanns i övergången mellan feodalism till kapitalism? Möjligen skiljer sig dagens situation från tidigare genom att produktionen är så social att dess grund främst utgörs av mänskligt tänkande, kommunikation och sociala samvaro – företeelser som är svår att stöpa i den privata egendomens former utan att effektiviteten försämras.
Kanske är det alltså så att världen nu, ironiskt nog, börjar bli redo för en socialism som inte behöver urarta i auktoritärt vanstyre?