Historiematerialismens relevans

Historiematerialismen anklagas närmast slentrianmässigt för att vara deterministisk. Samtidigt har det parallellt förts en bred om än oftast konfliktfylld intern diskussion inom marxismens olika inriktningar som omfattar alltifrån betonandet av vetenskapliga och objektiva lagbundenheter till betonandet av idealismen, voluntarismen, och skapandet av den socialistiska människan genom ständig kamp.
De allra flesta inriktningarna förhåller sig och har förhållit sig både till det som brukar kallas för de objektiva betingelserna (lagbundenheterna) och de subjektiva (klasskampen), vilket inte har hindrat dem från att utdela hårda fördömanden av andra strömningar för att antingen vara vulgärmarxister som förpassar arbetarklassen till att vara ett passivt objekt för Historien eller naiva och småborgerliga idealister som tror att de kan förändra världen bara genom sin vilja.
Det jag frågar mig är om inte motsägelsen går tillbaka till själva den historiematerialistiska teori som Marx formulerade och efterföljande marxister utvecklat åt olika håll; Lenin åt ett mer voluntaristiskt håll genom sitt betonande av att revolutionen mycket väl kunde ske i kapitalismens perifera och minst utvecklade områden, vilket Che Guevara drog till sin spets med betonande av individens moral och kamp; Kautsky däremot valde det motsatta förhållningssättet och förvandlade marxismen till ett relativt byråkratiskt räknande på produktivkrafternas utveckling, medan Althussers tänkte sig en allomfattande struktur där individen på alla plan skapas av strukturer utanför dess kontroll. Bara för att nu nämna några, och hårddragna, exempel.
Som jag ser det skedde övergången från det feodala samhället genom att produktiviteten ökade, handel av en allt större del av arbetsprodukten tog fart, varuekonomin blev allmän och logiken skiftade från vara-pengar-vara till pengar-vara-pengar. Orsaken till övergången var inte en hårdnande kamp mellan bönder och feodalherrar, utan kamp inom den härskande klassen mellan feodalherrar och den nya klassen av kapitalister som växte fram under några hundra år. Även detta kan i det långa historiska perspektivet kallas för en revolution. Traditionellt har det kallats för en industriell revolution, men den skulle lika gärna kunna kallas för kapitalismens revolution enligt mig.
Marx bygger sin historieteori utifrån detta faktum och gör den till en allmän utvecklingslag. Detta brukar många anse vara deterministiskt, men det är inte en utveckling som behöver förstås som självklar och i sina detaljer förutbestämd. Kampen mellan olika sociala aktörer i ett samhälle kan påverka uvecklingen; stimulera den eller hindra den; påverka dess konkreta utformning. Försöken att helt hindra denna utveckling av samhällets ekonomiska och sociala grundval har historiskt betingat ett högt ekonomiskt och socialt pris, och vad jag vet inte heller lyckats på någon plats. På samma sätt kan utvecklingen i de tidigare öststaterna se vad kostnaderna kan bli av att framskynda en historisk utveckling som det finns dåliga förutsättningar för. För mig är det onyanserat att avfärda historiematerialismen som deterministisk för att den talar om tendenser och verksamma mekanismer, determinismen kommer för mig in i allt tal om rigida lagbundenheter.
Det voluntaristiska ståndpunkt hämtar mycket inspiration från Det kommunistiska manifestet, en relativt tidig skrift av Marx där historiens utveckling i mångt och mycket beskrivs utifrån Hegels teori om att historien utvecklas sig dialektiskt enligt formeln tes-antites-syntes. Enligt teorin så skulle klasskampen mellan arbetare och kapitalister leda till en ny syntes, socialismen, precis som kampen mellan feodalherre och bonde hade gjort det och ”historien i alla samhällen är historien om klasskamp”. Som vi har sett anser jag dock att denna teori inte håller när det gäller för övergången mellan feodalism och kapitalism, som snarare uppstod genom en maktkamp inom den härskande klassen – vilket inte utesluter att det av självklara skäl förekommer klasskamp i alla samhällen som bygger på social och ekonomisk orättvisa.
När Lenin förändrade den marxistiska teorin i voluntaristisk riktning med teorin om att revolutionen mycket väl och kanske troligare skulle ske i periferin av världsekonomin och inte i de ekonomiskt högt utvecklade länder, lades grunden för socialistiska experiment som inte bara urartade på grund av auktoritära tendenser inom vissa riktningar av marxismen utan även på grund av ett samhällssystem som förutsätter en levande kollektiva gemenskap utifrån en, hela samhället omfattande, klass – arbetarklassen – försökte införas i ett samhälle vars befolkning inte hade denna kollektiva erfarenhet.
Som lönearbetare har man en formell, om än ej reell, frihet att som individ välja att låta sig anställas, medan den livegne eller arrendatorn i feodala samhällen eller klansamhällen lyder under uttalade och hårt fastslagna hierarkier. Såväl en auktoritär variant av marxismen som en mer frihetlig sådan riskerar enligt mig att urarta i auktoritär riktning under sådana förutsättningar - men stalinismen måste sägas passa perfekt för dem. Ett samhälle som bygger på feodalism eller klanmentalitet är kollektivt utan individer och patriarkalt. Ett försök till socialism i sådana länder har därför en tendens att utveckla sig hierarkiskt med patriarker på olika nivåer.
Som jag ser det måste socialismen bottna i en övertygelse hos individen och frivillig organisering tillsammans med andra med samma eller liknande intressen. Kapitalismen som historiskt system skapar förutsättningar för detta.
Dessa tankar är väl ett första försök att för egen del lägga grunden till en förståelse av den strukturomvandling som vi nu är mitt uppe i. Den nya informationsteknologins kraftiga genomslag (läs produktivkrafterna) de senaste tjugo åren håller på att fundamentalt förändra förutsättningarna för ekonomin, det sociala livet, kulturen och den politiska kampen.
Så sent som i lördags i P1:s program Konflikt om Piratpartiets framgång i EU-valet sade en, jag tror det var, Jan-Erik Fiske, vd för anonymiseringstjänsten Relax fast att den fas i historien som vi nu är inne i skulle kunna jämföras med USA:s självständighetskrig på 1700-talet och den ”frihetsdyrkan” som då yttrade sig i önskan till en egen plätt mark utanför statens kontroll (vilket jämfördes med behovet av fria arenor och ytor på Internet).
Min åsikt är att huvudmotsättningen i dagens samhället går (borträknat konflikten mellan tillväxten och klimatförändringarna) mellan en produktion som blir allt mer social och immateriell till sin karaktär och kapitalets behov av att kontrollera densamma inom privata egendomsformer.
Jag noterar att man i debatten såväl inom som kring Piratpartiet bara pratar om ”integritetsfrågor”, utan att nämna den grundläggande orsaken och drivkraften bakom de ökade kraven på övervakning. Skyddandet och utvidgandet av den privata egendomen.
Min förhoppning är att det också föds ett medvetande om att mycket av den aktivitet och kommunikation som sker på nätet både är social till sin karaktär och i ökande grad samhälleligt nödvändig - och att den därför både ska vara socialt kontrollerad och tillgänglig och i ökande grad ge sociala försörjningsmöjligheter.